Har den läckt måntro? Har den på mp3... -
thefido
Väldigt bra. back to ok computer tycker jag iaf. dom har kommit över sin (iochförsej ganska balla) synt/dator/konstiga ljud period. och gått till baka till lite mer vanliga instrument. inte lika mycket synttrummor och mera gitarrer. otroligt bra. skaffa! -
Henning
inte så kass kasse man fick med också! -
jag
Special edition, kartbok -
tessie
Special Edition kartbok. -
blurpen
ikkje original -
Forum-Kaizer
Det måste vara mer än nyhetens behag, "Hail to the thief" kan verkligen komma att peta ner "The bends" från Radioheadpidestalen. -
Sharona
Tydligen ska denna skönheten vara limiterad. -
CRZTNTR
Bokform - utvikbar karta. -
addict
Genre: Melancholic -
Ossie
Sista tre låtarna är det bästa Radiohead gjort. -
Sceptile
CC-plate -
muskedundar
Detta är LE varianten av skivan med alternativa namn till låtarna samt att fodralet består av en utvikningsbar karta över ord som Yorke har skrivit. -
Argot
Innehåller bl.a. utvikbar plansch och bok. -
Hanx
Det låter som om Thom Yorke försöker sjunga sig ända in i evigheten på ”A Wolf at the Door”. Låten - med ett intro som inte så lite påminner om inledningen på Beatleslåten ”Because - är slutmålet och klimax på den märkliga resa som är Radioheads sjätte studioalbum och den svävar omkring däruppe i den speciella himmel som är vikt för 2000-talets tio-femton allra bästa låtar.
”Hail to the Chief” spelades in på bara ett par veckor, vilket var rekordsnabbt för ett band som vanligen brukade tillbringa månader i studion för att få färdigt sina skivor. Resultatet blev en sorts musikalisk syntes av bandets karriär fram till denna punkt. De ofta snåriga elektroniska äventyren från de två föregående plattorna tonades ner, utan att helt ges upp, för ett mer sångbaserat låtskrivande igen. Så man kan kanske säga att detta är punkten då Radiohead försonas med sig själva genom att smälta samman ”The Bends” och ”OK Computer” med ”Kid A” och ”Amnesiac”.
"Hail to the Thief" är en skiva som förenar datorgenererad elektronika och samplade ljudeffekter med gitarr- och pianodrivna låtbyggen. Det finns alltså en air av både elektronika och gitarrock i skivans ljudbild och på så sätt lyckas Yorke & co ännu en gång skapa något nytt och fascinerande, i mina öron. Ett tydligt exempel är öppningspåret ”2 + 2 = 5”. Det smygs igång av en spröd gitarrslinga över en knäppande, blippande trummaskin innan Yorkes plågade stämma ansluter. Men efter drygt tre minuter byter låten riktning när struttigt studsande gitarrer ger sig in i leken. Det är helt briljant.
Låtmaterialet är överlag fruktansvärt starkt, det fattar man snart om man låter plattan få de upprepade spelningar den kräver. ”Sit Down, Stand Up”, ”Sail to the Moon” (som Yorke skrev till sin son), ”Go to Sleep” (här kommer man ju inledningsvis främst att tänka på vintage Led Zep!), ”We Suck Young Blood”, ”The Gloaming” (som plattan först var tänkt att heta!), ”There, There”, ”A Punch up at a Wedding” (jävlar vilket groove, GULDLÅT!) och ”Myxomatosis” är några av alla dessa låtar man känner sig tvungen att omnämna.
Men, som sagt, inget slår ”A Wolf at the Door”. Vad den handlar om vete fan, men det vet man sällan med Yorkes texter. Undrar om ens han själv vet….
-
Anders P
Inköpt 3 april - 11, på Mickes Skivor. -
Nillas