Graverat omslag. -
JöggeDen här skivan börjar riktigt bra. De fem första spåren är av mycket hög klass, och låter också rätt varierat. Sedan kommer dock en låt som många älskar, men som jag tycker är nästan dålig - Bück Dich. Om man fortsätter att lyssna därefter kommer dock störtsköna Spiel Mit Mir, som efterföljs av Klavier, en låt där Till får visa att han är en bra sångare, och Alter Mann. Dessa två gör återigen skivan bra. Efter dem kommer det oerhört snygga introt på Eifersucht, en låt som tack vare de synthsolot blir riktigt bra. Avslutningen är dock inte mycket bättre än Bück Dich, och dessa två drar ner betyget, i kombination med att skivan sammanfattningsvis låter lite för lika. Men det här rör sig ändå om en av de 20 bästa rockskivor som någonsin gjorts! -
SchweinsteigerÄnnu en käftsmäll av rykande tysk marschmetal där bombastiska domedagsriff kapar alla förtöjningar mellan förnuft och känsla hos den arme lyssnare som finner sig överfallen av denna obönhörligt industriella och taktfast maskinella monotoni. Förnuftet får vika för känslan av att vilja kasta sig hejdlöst ut i gruppens alldeles egna universum, där spasmiska ryckningar och stora fånleenden dominerar de människor som förslavats av maskinen och tvingats ikläda sig dess bepansrade och nitbeklädda tyrolerhattar.
Rammstein gör här sin bästa platta hittills. En galen kavalkad av toppnummer, som "Du Hast", "Bestrafe mich", "Sehnsucht" och "Engel". Det som är extra fascinerande med denna musik är hur den grove sångaren Till Lindeman, en man som verkar vara hämtad ur en ond operett, mitt i det ärketunga och pyrotekniska industribrötandet titt som tätt lyckas foga in varsamma och vackra harmonier från gammal tysk cabarétradition.
Fenomenalt bra platta.
-
Anders P