CDON -
spyroid
Om inte den här musiken är själva essensen av progressivitet vet jag inte vad som är det. De superambitiösa herrarna i Dream Theater skulpterar fram en märklig, mångfacetterad musikalisk koloss till skiva på detta storslagna verk, ett verk som belönar den flitige och tålmodige lyssnaren. För detta är verkligen ingen lättsmält materia. Här krävs många upprepade lyssningar innan skivans fulla potential börjar veckla ut sig för lyssnaren.
CD 1 innehåller fem komplexa och långa spår. Den inleds med blytunga ”The Glass Prison”, en cirka 48 ton tung metallprojektil som träffar lyssnaren mitt i plytet med väldig kraft och där herrarna Mike Portnoy och John Petrucci gör saker med sina instrument som inte borde vara mänskligt möjliga. Låten handlar om missbruk, och är influerad av Portnoys kamp mot alkoholen. Det är som om Drömteatern med denna inledning vill markera att dom minsann kan göra världens hårdaste musik, om dom vill.
Sedan lugnar det genast ner sig, även om det inte direkt är någon softrock som vidtar i den böljande ”Blind Faith”.
”Misunderstood” börjar med en stilla, plockande gitarr, fortsätter med att en nedtonad James Labrie sjunger en klurig och vacker melodislinga som mynnar ut i en strålande refräng samtidigt som musikens tyngd stegras för att plötsligt övergå i ett disharmoniskt, crimsonitiskt gitarrbröt. Hail Petrucci!
”The Great Debate” är något så udda som ett musiksatt referat av den vid denna tid pågående debatten om - stamcellsforskning! Vilken sida bandet själva ställer sig på blir aldrig riktigt tydligt, vilket är bra eftersom det gör låten mer spännande. Den 13 minuter långa kompositionen är ett fyrverkeri av progressiva idéer: mäktiga riff, drivande trummor, mystiska stämningar, intrikata sångpartier och närmast tribala rytmer, som för tankarna till Tool’s vassaste stunder.
Första cd:n avslutas med den emotionella balladen ”Disappear”, där James Labrie sjunger mycket berörande.
CD 2 innehåller en enda, dryga 40 minuter lång, komposition, nämligen det enastående komplexa titelspåret, uppdelat i ett antal satser. Den inledande ”Overture” är kanske det mest avancerade Dream Theater någonsin komponerat. En symfonisk tour-de-force med full orkestral sättning. Denna himlastormande musikaliska resa för tankarna till Irving Berlins filmiska konstmusik från det tidiga 1900-talet, men också till kompositörer som John Williams (Star Wars) och Howard Shore (Sagan om Ringen).
Som titeln antyder handlar ”Six Degrees of Inner Turbulence” om mentala sjukdomstillstånd och genom de fyrtio minuterna skildras bl a tvångstankar, mano-depressivitet, posttraumatisk stress och autism. Den musikaliska iscensättningen av dessa mentala dysfunktioner är så skickligt genomförd att man tappar hakan. Dream Theaters musikaliska register är obegränsat: de rör sig obehindrat fram och åter från skrämmande mörk metallattack via avantgardistisk jazzprog till den sprödaste akustiska balladkonst. -
Anders P
Signerad till mig av John Petrucci och Jordan Rudess på Petruccis Clinic i Stockholm 2002. -
TheAbsorbant
CDON -
spyroid
Om inte den här musiken är själva essensen av progressivitet vet jag inte vad som är det. De superambitiösa herrarna i Dream Theater skulpterar fram en märklig, mångfacetterad musikalisk koloss till skiva på detta storslagna verk, ett verk som belönar den flitige och tålmodige lyssnaren. För detta är verkligen ingen lättsmält materia. Här krävs många upprepade lyssningar innan skivans fulla potential börjar veckla ut sig för lyssnaren.
CD 1 innehåller fem komplexa och långa spår. Den inleds med blytunga ”The Glass Prison”, en cirka 48 ton tung metallprojektil som träffar lyssnaren mitt i plytet med väldig kraft och där herrarna Mike Portnoy och John Petrucci gör saker med sina instrument som inte borde vara mänskligt möjliga. Låten handlar om missbruk, och är influerad av Portnoys kamp mot alkoholen. Det är som om Drömteatern med denna inledning vill markera att dom minsann kan göra världens hårdaste musik, om dom vill.
Sedan lugnar det genast ner sig, även om det inte direkt är någon softrock som vidtar i den böljande ”Blind Faith”.
”Misunderstood” börjar med en stilla, plockande gitarr, fortsätter med att en nedtonad James Labrie sjunger en klurig och vacker melodislinga som mynnar ut i en strålande refräng samtidigt som musikens tyngd stegras för att plötsligt övergå i ett disharmoniskt, crimsonitiskt gitarrbröt. Hail Petrucci!
”The Great Debate” är något så udda som ett musiksatt referat av den vid denna tid pågående debatten om - stamcellsforskning! Vilken sida bandet själva ställer sig på blir aldrig riktigt tydligt, vilket är bra eftersom det gör låten mer spännande. Den 13 minuter långa kompositionen är ett fyrverkeri av progressiva idéer: mäktiga riff, drivande trummor, mystiska stämningar, intrikata sångpartier och närmast tribala rytmer, som för tankarna till Tool’s vassaste stunder.
Första cd:n avslutas med den emotionella balladen ”Disappear”, där James Labrie sjunger mycket berörande.
CD 2 innehåller en enda, dryga 40 minuter lång, komposition, nämligen det enastående komplexa titelspåret, uppdelat i ett antal satser. Den inledande ”Overture” är kanske det mest avancerade Dream Theater någonsin komponerat. En symfonisk tour-de-force med full orkestral sättning. Denna himlastormande musikaliska resa för tankarna till Irving Berlins filmiska konstmusik från det tidiga 1900-talet, men också till kompositörer som John Williams (Star Wars) och Howard Shore (Sagan om Ringen).
Som titeln antyder handlar ”Six Degrees of Inner Turbulence” om mentala sjukdomstillstånd och genom de fyrtio minuterna skildras bl a tvångstankar, mano-depressivitet, posttraumatisk stress och autism. Den musikaliska iscensättningen av dessa mentala dysfunktioner är så skickligt genomförd att man tappar hakan. Dream Theaters musikaliska register är obegränsat: de rör sig obehindrat fram och åter från skrämmande mörk metallattack via avantgardistisk jazzprog till den sprödaste akustiska balladkonst. -
Anders P
Signerad till mig av John Petrucci och Jordan Rudess på Petruccis Clinic i Stockholm 2002. -
TheAbsorbant
Signerad till mig av hela bandet under deras signering på Sweden Rock Festival 2005. -
TheAbsorbant