US-9172 -
vinylen
Very bad shape -
Tarmen Amzarian
Den elektrifierade Dylancover som inleder plattan och utgör dess titel är legendarisk, med Roger McGuinns taggiga 12-strängade rickenbackergitarr, tamburiner och mångfacetterad stämsång är denna låt faktiskt själva klockan som ringer in en ny era för rockmusiken. Den era där folkmusik görs till folkrock och termen ”janglerock” etableras och banar väg för vad som så småningom blir countryrock. Utan Byrds aldrig någon Tom Petty – och fan vet hur försenad själva countyrockgenren skulle ha blivit om inte Byrds hade funnits. Ja, fan. Men det är väl lätt att det blir så här när snubbar som heter saker som Roger McGuinn, Chris Hillman, David Crosby och Gene Clark bildar musikensemble ihop.
Men åter till låtarna på denna skiva. ”Mr Tambourine Man” i all ära; när det gäller pur genialitet blir den ändå bräckt av låten som sedan tar vid; Gene Clarks fantastiska ”I’ll Feel a Whole lot Better”. Den låten är en av de mest tidlösa som skrevs under hela 60-talet. Den låter i mina öron helt otypisk för att vara från 1965, hade lika gärna kunnat vara skriven i fjol – eller idag.
Och så här fortsätter det på vad som är en av de starkaste debutplattorna som gjorts inom rockmusiken. Låt efter låt av femstjärnig klass och – vare sig det är djupt kreativa omtolkningar av Dylan och Pete Seegerlåtar eller bandets egna kompositioner - fulla av geniala melodier och förunderligt snygg stämsång: ”Spanish Harlem Incident”, ”You Want Have to Cry”, ”Here Without You”, ”All I Really Want to Do”, ”The Bells of Rhymney” (med ett svettigt snyggt och ackordbaserat gitarrsolo), ”I Knew I’d Want You”, ”It’s No Use”, ”Chimes of Freedom” och ”Don’t Doubt Yourself Baby”.
Det enda som möjligen faller utanför ramen är en något poänglös tolkning av den gamla evergreenen ”We’ll Meet Again”. Men eftersom den avslutar plattan var kanske tanken att ge lyssnare och skivköpare en hint om att man hade mer att vänta från detta band. Och det hade man ju sannerligen. -
Anders P
US-9172 -
vinylen
Very bad shape -
Tarmen Amzarian
Den elektrifierade Dylancover som inleder plattan och utgör dess titel är legendarisk, med Roger McGuinns taggiga 12-strängade rickenbackergitarr, tamburiner och mångfacetterad stämsång är denna låt faktiskt själva klockan som ringer in en ny era för rockmusiken. Den era där folkmusik görs till folkrock och termen ”janglerock” etableras och banar väg för vad som så småningom blir countryrock. Utan Byrds aldrig någon Tom Petty – och fan vet hur försenad själva countyrockgenren skulle ha blivit om inte Byrds hade funnits. Ja, fan. Men det är väl lätt att det blir så här när snubbar som heter saker som Roger McGuinn, Chris Hillman, David Crosby och Gene Clark bildar musikensemble ihop.
Men åter till låtarna på denna skiva. ”Mr Tambourine Man” i all ära; när det gäller pur genialitet blir den ändå bräckt av låten som sedan tar vid; Gene Clarks fantastiska ”I’ll Feel a Whole lot Better”. Den låten är en av de mest tidlösa som skrevs under hela 60-talet. Den låter i mina öron helt otypisk för att vara från 1965, hade lika gärna kunnat vara skriven i fjol – eller idag.
Och så här fortsätter det på vad som är en av de starkaste debutplattorna som gjorts inom rockmusiken. Låt efter låt av femstjärnig klass och – vare sig det är djupt kreativa omtolkningar av Dylan och Pete Seegerlåtar eller bandets egna kompositioner - fulla av geniala melodier och förunderligt snygg stämsång: ”Spanish Harlem Incident”, ”You Want Have to Cry”, ”Here Without You”, ”All I Really Want to Do”, ”The Bells of Rhymney” (med ett svettigt snyggt och ackordbaserat gitarrsolo), ”I Knew I’d Want You”, ”It’s No Use”, ”Chimes of Freedom” och ”Don’t Doubt Yourself Baby”.
Det enda som möjligen faller utanför ramen är en något poänglös tolkning av den gamla evergreenen ”We’ll Meet Again”. Men eftersom den avslutar plattan var kanske tanken att ge lyssnare och skivköpare en hint om att man hade mer att vänta från detta band. Och det hade man ju sannerligen. -
Anders P
Införskaffad i augusti - 11, gåva från min bror. -
Nillas
Remastrad med bonuslåtar (Låt 13-18) 1996. -
Jögge