**** -
Daniel1708
B : 8/10 -
Elvrum
Köpt hösten 2004. På Internet. -
engwar
1st us mono release on 360 sound mono -
clausk
bob Dylan (Guitar, harmonica, piano and police car), Michael Bloomfield (Guitar), Alan Kooper (Organ and piano), Paul Griffin (Piano and organ), Bobby Gregg (Drums), Harvey Goldstein (Bass), Charles McCoy (Guitar), Frank Owens (Piano), Russ Savakus (Bass) Produced by Bob Johnston -
soulpunk
Engelsk -
KurdtCobain
Dylans bästa -
jch
Han pluggade in gitarren redan på föregångaren "Bringing it all back home" och på "Highway 61 revisited" skapade han ett mästerverk som fortfarande nämns som ett av de bästa album som gjorts. Bob Dylan har givetvis gjort fler som är kandidater, men denna går aldrig att gå förbi. De hängivna akustisk-folkmusik-fantasterna som haft Dylan som husgud och som fortfarande hade förhoppningar om att få honom tillbaka insåg här att det var kört. Dylan exploderar i låtar med allt från folk-rock till blues och ren garage-rock. Han var här i sitt livs form och året efter kom "Blonde on blonde". Vilken som är bäst av dessa tre kan man skriva tre doktorsavhandlingar om, men frågan är om inte "Highway 61" ändå är stråt vassare än de övriga. -
Greger
Originalpress, Mono
Hur bra som helst! -
Mimmiburger
Året var 1965 och det var dags för Bob Dylan att plugga in sig själv i en förstärkare. Först till hälften på ”Bringing It Back Home”, skivan han släppte under våren. Och sedan fullt ut när han några månader senare i ett kreativt rus levererade uppföljaren ”Highway 61 Revisited”.
Denna platta inleds med vad många anser vara Bob Dylans allra största stund: ”Like A Rolling Stone”, en låt med ett enormt driv och en just framåtrullande rörelse. Dylan sjunger sin svårpenetrerade och poetiska text, vers efter vers efter vers, med unik kraft och originell frasering. Al Koopers orgelmattor och Michael Bloomfields gitarrdriv bidrar till att ge låten dess speciella groove och köttighet.
Dylans färd från karg folksångare till elektrifierad rockpoet innebar också en förlösning för hans texter. De är nu stora fresker fulla av drömbilder, metaforer, poesi, forsande ordflöden; en sorts ordkonstens svar på friformsjazzen, där mycket är svårförklarat men nästan allt tillåtet. Texten till ”Like A Rolling Stone” framstår som ett bra exempel på detta fria, associativa författande. För det är banne mig ingen lätt sak att försöka bena ut vad detta egentligen handlar om. Men en tolkning, som åtminstone har bäring på refrängen, är att låten i alla fall till någon del är Dylans uppgörelse med alla de fans som satte honom på piedestal och upphöjde honom till sin politiske vägledare och evigt protestsjungande profet. Dylan avsäger sin nu detta uppdrag genom att helt enkelt ger sina gamla fans fingret, med hälsningen:
“How does it feel
To be on your own
With no direction home”
Man kan även inne i verserna hitta en hel del stöd för denna tolkning, tycker jag. Låten verkar allmänt kretsa kring någon som – frivilligt eller ofrivilligt - överger en trygg tillvaro för en mer osäker sådan, någon som byter riktning på sitt liv och därmed också tar en risk att förlora sitt fotfäste. Texten har olika nivåer och många undertexter, den kan också vara så att de olika karaktärer som förekommer i låten är spegelbilder av Dylan själv. Kanske är det Bob som är ”Miss Lonely”, ensam härförare på folksångartoppen, motvilligt placerad där av alla fina rättrogna människor i den politiska folksångarrörelsen. Och vem skulle ”Napoleon in rags” vara om inte protestsångaren som känner sig utsedd till en ledare han inte bett om att gå vara, lika malplacerad i denna roll som Kejsaren som egentligen saknade kläder (bara det att Dylan i motsats till Kejsaren på och samma gång är både denne regent och barnet som avslöjar hans nakenhet).
Anyway, rätt bra låt alltså. I sanningens namn faktisk plattans bästa, även om ”It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry” och “Desolation Row” är ytterst goda medtävlare om titeln. Och på nästan vilka andra rockskivor som helst hade också övriga spår slagit sig in med absurd lätthet, med sin tidlös klass: ”Tombstone Blues”, ”Ballad of a Thin Man”, ”Queen Jane Aproximately, ”Just Like Tom Thumb’s Blues”, ”From a Buick 6” och titelspåret. -
Anders P
Nypress -
oggeau