Glasgowsönerna som namngett sitt band efter en av de skabbiga små bestarna i gamla kultrullen "Gremlins" fyller sitt sjätte studioalbum med sinnesutvidgande instrumental postrock. Vart och ett av de tio spår som ryms på plattan är som en egen liten lurvig organism. En varelse som oftast föds i stillsamhet för att sedan växa och frodas, svälla ut, anlägga muskler och grov behåring för att mot slutet av sitt musikaliska liv brisera i en krevad av tonrök som till sist sakta upplöses och försvinner.
Det Stuart Braithwaite, Dominic Aitchison & co gör är djupt visuell musik, stämningsladdad och minimalistisk till sin idé, med meloditeman som mestadels introduceras tidigt i låtarna men som sedan utvecklas och knådas med både hårda som mjuka metoder.
Agendan sätts direkt med den mystiskt betitlade "I'm Jim Morrison, I'm Dead", en bitterljuv färd genom dovt soniska landskap. Det fortsätter med det pansartunga överfallet "Batcat" och det rullar sedan vidare genom ytterligare åtta kompositioner som växer med varje ny lyssning.
Bland ett antal strålande instrumentala plattor som kom 2008 (från bl a Earth, Nils-Petter Molvaer, Richard Barbieri, EST och Ragnarök) håller jag - för stunden - Mogwais bidrag som det allra vassaste.
-
Anders PGatefold Cover, 180 Gram Pressing, printed inner-sleeves. -
David of the dead